så jäkla trött

För varje gång man blir kallad dum, svinig,vidrig,rövhål osv, så dör en liten bit i en. Ord som sägs i stundens hetta men som aldrig går att ta tillbaka och dom sitter där djupt i hjärtat som en tagg. Är rädd för vad som händer när taggen blir för stor. Jag är sårad, ledsen och besviken men i andras ögon gör jag mig bara till ett offer. Jag vågar snart inte säga något och inte tycka något för att inte irritera någon och för att inte starta ett gräl som tar enorma proportioner tillslut. Att dessutom få höra att alla mina känslor, funderingar och vad jag tycker bara beror på mina PMS-besvär gör mig ännu mer ledsen och förbannad. Det är att dumförklara mig helt! Jag är inte dum. Jag är en människa med känslor som kämpar livet ur mig för att ta mig ur min deppression i en bit men jag börjar fundera om jag någonsin kommer att orka resa mig hel ur detta. Jag har inget stöd runtomkring mig. Bara om jag inte ifrågasätter någon annan. Och min känsla är att andra runt omkring mig bara tror att jag är slö och inte orkar arbeta och därför går hemma. Byt med mig bara i en vecka! Ta över min ångest, oro och tårar bara ett litet tag. Ta min onormala förlamande trötthet oxå så jag får sova lugnt och tryggt utan konstgjord sömn. Jag slänger snart in handduken för jag ser snart ingen utväg ur detta.




0 personer har kommenterat detta inlägg.



Inte lätt, mera tungt

Det här med att gå ner i vikt är verkligen inte lätt. På morgonen är jag så jäkla motiverad men på eftermiddagen när jag börjar bli trött då vill det sig inte alls. Men jag ställde mig på vågen i morse... Och det var många kilo plus sen sist jag vägde mig. Nåväl, tog iaf en långpromenad och ska försöka göra detsamma i morgon 




0 personer har kommenterat detta inlägg.



Utkast: Mar. 28, 2016

Varför måste man välja mellan psyket och vikten???? Jag mår psykiskt dåligt. Har mått så här sedan 2013. Har varit heltidssjuksiven dec 2013-Jan 2015. Jobbade fram till sep 2015. Blev halvtidssjukskriven fram till nov 2015 då jag blev heltidssjukskriven igen. Det är jag fortfarande. Och dessa sista månader har varit fruktansvärda. jag har fått trillioner anti-depp mediciner utskrivna, allt för att jag ska börja må lite bättre. Blev remitterad till psykiatrin bara för att bli remitterad tillbaka till vårdcentralen igen efter bara ett besök på psykiatrin. Men när jag var till vårdcentralen i November och då jag bara grät hysteriskt så skickade min läkare ytterligare en remiss till psykiatrin. Denna gången gav det lite resultat. Nu klappade inte läkarna mig bara på axeln och sa "Men tänk vad stark du måste vara som gjort hela denna resa och står fortfarande på benen". Denna gången fick jag löfte om en kontaktperson på psykiatrin och bara efter någon vecka fick jag komma till henne första gången. Jenny som hon heter har nog blivit lite min räddning. Tillsammans satt vi ner över en telefonkonferans med överläkaren som gjorde en vårdplanering och gick igenom min medicinlista. Hon konstaterade att jag provat mediciner av alla dess slag och bytte ut min medicin till ytterligare nya mediciner. Jag började äta medicinerna men en av dem fick mig att inte alls må bra. Slutade med dem och berättade för Jenny hur jag kände inför dem. Jenny ville konsultera en lkare som var på plats den dagen.En pensionerad läkare som fortfarande jobbar två dagar i veckan här uppe i Kiruna på psykiatrin. Det var en slump att jag fick träffa Leif som han heter då han kom in till Jenny och ville veta lite om den medicinering jag tar nu och vad min diagnos var. Han trodde jag var bipolär med tanke på den medicin jag fått utskriven. När jag sa att så var inte fallet så ville han gå in och läsa på lite om mig i min journal. Han kom sedan tillbaka och sa att den ena medicinen jag själv slutade med ska jag absolut inte ta längre. Denna slump resulterade i ett läkarbesök hos samma läkare och det var det bästa som kunde hänt mig. För första gången kände jag att jag äntligen hittat en läakre som tog mig på allvar. Vi diskuterade både mitt mående och min viktuppgång som jag alltid drabbas av då jag äter alla dessa anti-depp. Han sa att det fanns andra mediciner men att han måste diskutera det med sina kollegor. Dom tyckte dockinte att någon medicinändring skulle göras då jag är så biverkningskänslig och en ytterligare medicin skulle inte vara till någon nytta. Denna medicinen beskrev Leif har fungerat bra på många vuxna kvinnor,men att medicinen egentligen är en medicin som används för vuxna med ADHD, i synnerhet på kvinnor. Vid nästa besök hos Jenny hade han lämnat en lapp att han vill att jag testar den nya medicinen och dessutom hade jag fått en remiss till utredningsteamet där man vill utreda ADHD som frågeställning. Jag trodde först att dom hade fått fnatt och var helt ute och cyklade. Men när jag googlade på kvinnor med ADHD som oftast fick diagnosen ADD så trillade bitarna lite på plats. Jag fick en AHA-upplevelse. Så här kunde det faktiskt vara! Jag kände igen otroligt mycket utifrån symptom vid denna diagnos. Å andra sidan uppfyller jag alla kriterier vid utbrändhet och depprission med. Jag gick hem från Jenny den dagen med nytt hopp i själ och hjärta! Kanske det finns en förklaring till varför jag mår så dåligt. Även om mina besvär inte blir bättre av att få en diagnos på papper så kan den diagnosen förklara mycket av vad som blir jobbigt och jag kan få ett annat stöd och medicinering för att klara min vardag. Den nya medicinen som han satte in heter voxra. Den kunde även ha den effekten att den avtrubbar signalerna till hjärnan som styr viljan att äta. Tyvärr så funkade den inte på mig vad gäller ätandet. Så där försvann det hoppet. Jag har alltid tröstätit och då sött i alla dess former. Och detta beteende har jag haft sen barndomen då den och min uppväxt inte heller har varit lättast alla ggr. Däremot kan jag känna att voxra kan ge mig den lillakicken att börja vilja göra saker! Jag är inte som en död likgiltig sill alla dygnets timmar. Däremot kan jag vilja för mycket och det kostar på senare på dagen. Då krashar jag och ångesten är ett faktum. Dock har jag inte lika mycket panikångestattacker under hela dagen som jag haft innan denna medicin. Men för att återkomma till inledningen av mitt inlägg... Jag behöver gå ner i vikt eftersom jag lider av mycket kraftig övervikt. När jag kämpar för att hålla mig till sund mat och inget sött så blir psyket flera ggr sämre då jag innan dämpat mycket med hjälp av mat och sötasaker. Och när jag börjar må så dåligt psykiskt så kan det sluta i katastrof. Liggandes på soffan skakandes av ångest, gråten i halsen och jag vill döda alla runtomkring mig. Om jag försöker lägga ner detta med vikten och istället försöker fokusera på mitt psykiska mående så mår jag betydligt mycket bättre och är mycket lugnare i kropp och själ... Tills paniken över vikten tar över igen! Om jag lägger ner allt vad banta heter så kan jag lätt smälla på mig 4 kilo på en vecka. Och många tänker att man kan väl vara rund och ändå glad. Men jag kan inte det. Jag mår så himla dåligt över min övervikt. Men nu är jag ändå i det läget att jag måste välja mellan min vikt eller mitt psykiska mående. Jag måste välja mellan pest eller kolera.... Ja fy bubblan. Livet är verkligen inte lätt. Men man får ta en dag i taget och göra det bästa av det. Nästa vecka fick jag oxå till mig att utredningsteamet kommer att kontakta mig för att ge mig en tid när vi kan starta utredning. Så det känns bra. I samma utredning kommer man se över om jag kan få ett bolltäcke utskrivet. Det ska vara bra mot ångestoch för att man ska sova bättre. Så nu går väl allting framåt iaf. Uppdatering kommer senare. Hoppas jag har ett gladare inlägg att bjuda på. På återseende =)




0 personer har kommenterat detta inlägg.



Total kaos

Tänk om allt det som rusar i mig hade setts utanpå. Tänk om någon hade kunnat lägga ord på mina känslor och kunnat förklara varför dom finns där. Jag har de senaste 5-6 dagarna burit på så mycket ångest och jag vet inte varför. Och ångesten åstadkommer en sån fruktansvärt rastlöshet i min kropp så jag vet inte vart jag ska ta vägen! Jag försöker tvinga mig själv att ligga ner på soffan och djupandas och ta det lugnt men kroppen skriker bara NEJ rakt ut och vill springa därifrån. Jag gör en massa småsaker för att sysselsätta mig så att inte hjärnan ska få en härdsmälta men inget hjälper känns det som. Jag vet inte varför jag har ångest. Kan vara årstiden. Kan vara min energilöshet. Kan vara många olika saker men jag kan inte tala om varför jag har det för jag vet inte. Jag har spänningshuvudvärk och käkarna är som fiolsträngar. När jag får så här hade jag önskat någon hade kunnat ge mig en jättespruta med lugnande och avslappnande så att hjärna och kropp varvar ner. Jag kan ligga med dessa ångestattacker och fundera vem i världen som ska kunna hjälpa mig med detta. Men det finns ingen mirakel-görare. Jag ska ringa tid till kurator i morgon iaf. Hoppas kunna få hjälp att nysta ut lite av vad det är som gör att jag får sån fruktansvärd ångest. Jag är så rädd att jag en vacker dag kommer vakna upp och jag bara inte orkar mer. Rädd för att inte orka gå och jobba. Rädd för att mista jobbet. Rädd för att inte ha någon inkomst. Rädd att inte kunna betala lån och räkningar. Rädd att inte kunna hjälpa mina barn så att dom har en bra vardag. Rädd att min älskling inte ska orka med en som alltid mår psykiskt dåligt. Jag har så otroligt mycket att vara tacksam över och som jag verkligen är tacksam över oxå. Jag har en älskade och tre fina underbara barn. Jag har ett jobb att gå till. Tak över huvudet och mat på bordet. Jag ser många andra missöden runt omkring mig och jag kan få ett uppvaknande att jag ska inte klag. Det kan handla om sjukdomar, föräldrar som mister sina barn. Folk som lever på existensminimum, inte har jobb och inte kan försörja sina barn. Vissa har ingen kärlek att dela livet med osv. Men så tänker jag.... Dessa människor kanske vaknar upp vissa dagar med frid och lugn i själ hjärta och kropp. Jag mår så här varenda jäkla dag och jag har aldrig lugn i mig och kan känna att denna dagen är underbar! Och jag vet verkligen inte vart jag ska ta vägen. Jag är alltid så trött så att det enda jag väntar på varje dag är att få ta min kvällsmedicin som hjälper mig att sova och sen efter 30 min kunna gå och lägga mig och stänga världen utanför. Ingen människa vill leva så här. Och jag vet att många tror jag är negativ och gnällig. Men jag är inte det! Jag har bara ingen energi eller livslust kvar. Jag existerar inte. Bara kroppsligt.... Och att jag står på benen varje dag är bara ren envishet och tjurighet. Annars vet jag inte vart jag hade varit idag. Min högsta önskan just nu är inte en lottovinst eller att allt ska vara ordnat runt mig. Jag önskar att jag hade fått vakna upp pigg och glad med kroppen full av energi. Energi så att jag orkar ta itu med allt jag behöver göra utan att varje sak känns som om det tar den sista gnuttan luft och energi ur mig. JAG VILL LEVA!




0 personer har kommenterat detta inlägg.



Trött

Trött, förkyld, inre stress, mår psykiskt dåligt efter ett års utbrändhet. Svårt att få personal till jobbet. Arbetstyngden blir högre på oss annan personal. Försöka banta efter att ha smällt på sig 23 kilo efter anti-Depp medicin. Nä usch så less man kan vara. Hoppas på en bättre dag i morgon. God natt




0 personer har kommenterat detta inlägg.



Här är jag igen

Nu sitter man här igen efter en tanke om att nu ska man minsann börja blogga igen. Vet inte varför jag har så svårt att hålla i detta med bloggandet eftersom jag har massor jag egentligen behöver skriva av mig. Men ska försöka..., kommer tillbaka senare eftersom jag ska laga lite mat, duscha och åka och jobba en stund. 




0 personer har kommenterat detta inlägg.



Orkar inte mer nu!

Nu sitter jag här och ångest och panikattacker trycker i bröstet på mig :'(
Jag vet snart inte vad jag ska göra vad gäller denna helvetes vikt!
Jag kämpar och jag sliter för att gå ner i vikt och för att hålla mig där men det slutar alltid på samma sätt...jag går upp allt och mer därtill igen :'(
Just nu sitter jag här och väger för och nackdelar och vilken metod jag ska ta för att fixa detta.
Ska jag gå upp dom kilon till det behövs för att jag ska nå BMI och ev kunna få en GBP operation??
Ska jag avgifta mig helt från socker och inte kunna dricka mer cola eller pepsi? Det jag är helt sjukt beroende av?
Om jag ska klara av att banta ännu en gång måste jag avgifta mig från socker, det finns inga andra vägar att gå för jag har en ätstörning så enkelt är det.
Jag kan inte äta vitt bröd för det är rent socker.
Jag kan inte dricka läsk eller saft oavsett om det är light eller inte.
Jag kan inte äta bara en liten viktväktarchoklad på kvällen för det kvittar om det bara är 89 kcal i en sådan, det är socker i den!!!

Jag måste hitta en taktik och jag måste hitta den nu.
Jag ska ringa vårdcentralen och be att få en telefontid med min läkare.
För jag måste kolla av mina chanser att ev få en GBP operation.
Jag inbillar mig inte att det är min enkla väg till viktminskning.
Men jag har verkligen försökt allt och jag klarar inte en tur till.
Klarar inte den besvikelsen och nedstämdheten jag drabbas av när jag misslyckas ännu en gång.
Inte en gång under mitt vuxna liv, inte sedan jag var 16 år fått uppleva hur det känns att vara smal och känna mig bekväm med och i mig själv :'(.
Nu måste jag få hjälp eller hitta hjälpen som räddar mig!




0 personer har kommenterat detta inlägg.



Tillbaka igen!!!!

Är tillbaka igen på denna blogg efter ett uppehåll på några år ;) Skrev här senast 2010. Hoppade över och gjorde mig en depparblogg på en annan adress, men har kommit mig ur den depparperioden även om jag stött på nya. När jag skrev här sist hade jag och mitt ex separerat. Det fanns en annan man i mitt liv som fick mig att fundera på om man verkligen bara ska vara nöjd med livet som det är och bo ihop med sin man som bara kompis för att orka dra runt hjulet med 3 barn med särskilda behov och orka med livet i stort. Han fick mig att inse att det finns något annat därute och jag separerade. Mannen försvann delvis ur mitt liv och jag tog den enkla vägen att flytta ihop med mitt ex igen innan vi slog upp allt det vi hade byggt upp tillsammans och innan vi sålde huset. Vardagen gick tillbaka till det vanliga och vi kämpade på men fortfarande utan några känslor från min sida. Den andra mannen kom in i mitt liv igen och jag vill påpeka att vi hade aldrig träffats och jag var inte otrogen fysiskt. Efter många om och men och många ångestattacker tog jag barnen och flyttade till lägenhet i februari-2011 I mitten av februari 2011 träffade jag den som blev min nuvarande sambo, samme man som funnits i mitt liv över internet i då 2 år till och från. Och alla pusselbitarna föll på plats. Problemet var bara att jag bor i Kiruna och han i Växjö, ca 170 mil mellan oss. I Nov 2011 hade han ordnat upp sitt och flyttade upp till mig på vinst och förlust. Och nu okt 2014 är vi fortfarande ett par och jag älskar honom lika mycket nu som då =) Trodde inte man kunde träffa sin tvillingsjäl över internet och trodde inte heller att det kunde funka så bra som det gjorde. Jag påstår absolut inte att det varit en dans på rosor, men vi har fått det att funka och jag hoppas på att det ska fortsätta så :) Jag har gått sjukskriven nu i ett år snart för att jag gick in i väggen igen. Gjorde detsamma 2005 och det verkar vara svårt att komma tillbaka till 100 efter sådana smällar. Jag jobbar bara 65% men det är oxå för mycket när man inte har orken som krävs. Är sjukskriven heltid men ska "återförenas" med jobbet genom arbetsträning som påbörjas i början av dec. När jag blev sjukskriven och fick antidepp-medicin så gick jag hastigt upp i vikt. De 23 kilona jag gick ner innan blev 26 kilo upp igen =( Så nu försöker jag på nytt ta mig ner dom kilona för jag mår så fruktansvärt dåligt över dessa kilon. Så nu har jag allt som allt ca 34 kilo att gå ner för att nå den målvikt jag vill nå och för att kunna må bra med mig själv. Att banta är inte lätt annars, att göra det när man inte mår bra psykiskt och när man äter anti-depp med gör det inte lättare. Men jag försöker att komma igång igen och tillsammans med mina systrar så försöker vi nu göra det bästa av situationen :) Har satt som delmål att försöka hinna gå ner 12 kilo fram till julaftonsmorgon. Hur det går återstår ju att se :) Ska försöka hålla liv i bloggen nu och uppdatera varje vecka hur det går med min viktminskning ;) Nu lite tv och en hårdbrödmacka med ägg på och en kopp the =) Så kanske...KANSKE man överlever natten utan att svälta ihjäl! Puss på er därute




0 personer har kommenterat detta inlägg.



Natti

Trött...orkar inte tänka...orkar inte skriva
Känner att jag bara skulle behöva sova.
Barn som stör nätterna, upp tidigt ändå.
Så jag får nog uppsöka sängen

Natti




0 personer har kommenterat detta inlägg.



Suck

Jag ska vara helt ärlig...
Jag är helt enkelt skitirriterad!!
På Crilles skola?
Nope...
På jobbet?
Nope...

Varför i hela fridens liljor skulle just jag få DrSpock ögonbryn???
Glesa som ett kalhygge men spretar som en tuppkam!!!
Dessutom så är dom så ljusa så man ser inte vad man plockar om man nu hittar nått att plocka!
Gaaaahhhhhhh!!!!




3 personer har kommenterat detta inlägg.



Även kallat vänskap??

Det finns vissa männsikor i ens närhet som betyder så där otroligt mycket för en.
Som kan få en att må så bra men lika snabbt få en att må så där sjukt dåligt!
Som man klarar sig utan men som kan få en att känna sig hel när dom finns vid ens sida...
Och trots att man vet att den människan inte är bra för en av olika anledningar så mår man så bra när dom finns där!
Jag har en bästa vän som kan få mig att skratta så att tårarana rinner, få mig att le och känna mig betydelsefull.
Som får mitt hjärta att ömma och min vilja att finnas där...
Men som oxå kan få mig att gråta...
Både på gott och ont!
Och få mig att vara arg och förtvivlad!!
Får mig att sakna så att det river i hjärtat på mig!
Och då inser man att man klarar sig utan den personen men att man om man inte behöver, så vill man det inte heller!
Jag kan inte fatta att man kan känna sådan samhörighet med någon??
Och trots att vi inte pratat på flera månader så behövs det bara några ord mellan oss så skrattar vi och har jätteroligt ihop!
Kanske det är det som kallas VÄNSKAP??
Jag är glad att jag har dig i mitt liv även om det finns saker mellan oss som kan störa....
Men du kommer ALLTID ha en speciell plats i mitt hjärta som ingen kommer att kunna ersätta!
Jag hoppas du vet det,hjärtat!

Puss på er därute!!




0 personer har kommenterat detta inlägg.



God natt

Tack
Du lyfte en sten från mitt bröst genom att visa mig att du ändå någonstans bryr dig!

Lika ont i magen fortfarande och det är ingen lek!
Jag orkar inte en dag till snart med denna värk =(
Varje gång jag sätter nått i munnen så börjar det!

Kvällens film blev den svenska filmen "Flickan".
Handlar om en flicka som blir hemma med sin faster när hennes föräldrar åker till Afrika.
Men hennes faster är inte den mest ansvarsfulla så hon lämnar henne ensam och drar iväg på egna nöjen.
Inte en film jag skulle rekommendera någon att se.
Inte helkass men inget man missar om man inte ser heller!

Nu ska jag krypa ner till sängs!
Puss




0 personer har kommenterat detta inlägg.



Bloggdesign!

Min rara dotter har gjort min bloggdesign åt mig!
Som alla andra gånger innan =)
Det var inte "Men gud vad kul att du har börjat blogga igen mamma" utan det var "Hmm, va fasen...Din bloggdesign måste vi göra nått åt! Den ser ju inte kul ut. Och jäkla om du inte bloggar sen när jag suttit i flera timmar såååååå!!" ;)
Men tack gumman!! =)

Den som vill ha hjälp av henne att få en bloggdesign kan logga in på hennes blogg och läsa de instruktioner som följer =)
Hon har faktiskt fått nått uppdrag och jag tycker hon är riktigt duktig  =)
Jag är kanon nöjd med min blogg design =)

Ha en bra kväll därute!

Pööössssss!!




0 personer har kommenterat detta inlägg.



Ansökan klar!!

Nu kan jag andas ut för denna gången!
Vårdbidrags ansökan är färdigskriven och signerad!
Nu ska jag sätta den i postlådan i morgon!
Har säkert glömt något men samtidigt så kan man komplettera senare bara man får in den och att den är stämplad i rätt tid!
Jag är stolt över mig själv att jag fått det klart även om det var i sista sekund som vanligt =)
17 A4 sidor vart det denna gången!
Stackars handläggare som ska orka igenom mina romaner....

Nu ska jag krypa till sängs för i morgon vankas det jobb!
Ha en underbar vecka på er därute!

Kram




3 personer har kommenterat detta inlägg.



Varför kan jag inte vara nöjd??

Ursäkta men jag bara måste...FAAAAAN!!!!
Ibland gör det bara så jäkla ont!
Man reser sig alltid på nått underligt sätt och klarar vardagen!
Och sista tiden har jag faktiskt kunna känna mig riktigt glad...

Men ibland så smäller sorgen bara över en =(
Det gör så himla ont!
Att behöva, sakna, att mista, förlora det man behöver...
Ibland så förlamar smärtan mig!
Jag vill så mycket men någonstans känns det som om mitt liv redan är utstakat!
Det var nog aldrig meningen att jag ska kunna bli mer än bara något så när nöjd!

Jag har jättemycket att leva för men ibland så känns det som om det inte räcker...
Den där sista, den absolut sista,rätta pusselbiten fattas!
Och det tomrum den biten lämnar värker...
Den ser till att inte göra mig hel!

Jag önskar jag visste vad jag söker...
Jag önskar att jag bara kunde vara nöjd med det jag har.
Men det är något starkare som jag inte förklara som hela tiden knuffar mig längs vägen....
Mot något jag aldrig finner =(
Mot nått jag aldrig kommer att hitta.

Äääähhhhh, skit!
Ännu en kväll med tårar!
Jag ger mig för i kväll.
Hoppas jag stiger upp med lite glädje i mitt hjärta i morgon!





3 personer har kommenterat detta inlägg.



Alla dessa ord

Ord...

Dom kan knocka en totalt!
Slå en i magen så att man för en stund tappar fotfästet och nästan inte kan andas!
Kan få en att känna sig som den mest speciella, underbara, finaste människan på jorden och magin kan vara fantastisk!

Nu tänker jag på dom orden och dialogerna som förs mellan människor som har en speciell relation eller kemi mellan sig!
Och genom tex dikter, musiktexter och att man finner nått som binder en samman!

Men så skrapar man lite på ytan hos den verbala människan som genom sina vackra fina ord blivit en underbar människa då den människan byggt upp sin egen personlighet och värld med hjälp av alla dessa ord...

Bakom fasaden som börjar spricka finns så otroligt mycket lögner, svek och orden börjar förlora sin betydelse...
Helt plötsligt blir dom smutsiga, bleka och absolut totalt tomma =(
Dom ord som var hela din värld, som bar dig på sina axlar löses upp och fallet då man slår i backen blir hårt!
Man känner sig lurad!!
Man känner sig sviken!!
Personen börjar ändra form och man inser att den personen man lärde känna finns inte längre!
Utan kvar finns bara några nedskrivna ord som nu istället gör så ont.
Samma ord som tidigare fick en att leva!

Otroligt hur saker och ting förändras snabbt...
Tom saker man inte ens kan ta på!

Ja jag har en dålig dag!
Jag är ledsen, det känns tungt och idag har jag inte alls lust att vara med!
Ber bara till gud att i morgon blir en bättre dag!

Puss på er!




4 personer har kommenterat detta inlägg.



Kom ju på en sak....

Jag tänkte på en sak när jag just hade publicerat mitt förra inlägg...
Hur det kan komma sig att hur mycket man än kämpar i motvind och uppförsbacke så fortsätter man dra in luft i lungorna när man kommer upp över vattenytan för att klara en tur under vattnet igen.

Hur kan det komma sig att människan faktiskt fortsätter göra det?
Jag har ju en orsak och det är ju bla mina barn.
Men annars då?
Varför fortsätter man kämpa trots att allt bara är så nedrans tungt??
Varför släpper man inte bara taget och låter allt runtomkring en rasa och man tänker att låt det som sker,ske??
Men det är kanske som med tvätten och städningen här hemma...
Om man inte tar itu med tvätten några ggr per vecka så orkar man sig inte igenom högen som bildats.
Städar man inte är dammråttorna stora som hundar.
Diskar man inte har man inga tallrikar att äta på tillslut...

Kanske det är så det funkar vad gäller livet med.
Tar man sig inte igenom det varje dag och gör det bästa av situationen så kanske man inte orkar med det om en vecka, om en månad...
Då har problemen blivit så stora så orken finns inte.

Jag har fått, hur ont det än gör försöka att stänga ute de männsikor som bara tar och inget ger.
Hur mycket jag än tycker om den människan och bryr mig om densamme så måste jag försöka att fortsätta mitt liv utan den personen.
Det var som nån skrev " They say it takes a minute to find a special person, an hour to appreciate them, a day to love them but an entire life to forget them"
Så mycket sanning ligger i dom orden.
Och trots att man inte slutar älska dem och aldrig kommer att glömma bort dem kanske man måste stuva undan just dom människorna längst in i sitt hjärta och bara ta fram dem som ett fint och vackert minne någon gång då och då när saknaden blir för stor??

Såååå, nu har jag kommit igångoch börjat med mitt vanliga dravvlande....IGEN!! ;)

Kram





0 personer har kommenterat detta inlägg.



Tillbaka igen

Hej...

Ska göra ett försök att ta mig tillbaka och skriva lite blogg igen!
Jag är inte så säker på att orken och inspirationen kommer att hålla men det är ju å andra sidan ingen katastrof om det nu skulle bli så.

Anledningarna till att jag tappade just orken och motivationen är många och det har hunnit hända mycket i mitt liv!
Den stora grejen är väl att jag och maken har separerat!
Vi kunde helt enkelt inte fortsätta och vandra på den väg vi kämpat efter så länge.
Orsaken till separationen har oxå sina grunder men jag orkar inte ta dem nu.
Jag vet bara att just nu känns det lugnt.
I min själ.

Jag och barnen bor kvar i huset fram till sommaren.
Här i kiruna säljer man inte ett hus så där mitt i vintern bara.
Och det är mycket som ska fixas till här inne innan vi kan sälja för att slippa gå allt för mycket i förlust.

Det har kommit och gått människor i mitt liv under denna period som betytt otroligt mycket och det är tungt.
Men jag vet att jag klarar det!
Jag har rasat och mått så otroligt dåligt och jag har velat kasta in handduken många ggr!
Men jag har hittat mina egna sätt att skapa lugn och tro inför framtiden.
Vissa saker har varit drastiska!
Jag har sökt och till slut fann jag faktiskt något som gav mig en liten plattform att stå på och en tro på att jag kommer att klara detta även om det kommer att bli tungt så klart!

Men hela mitt liv har jag haft det tungt så det käns bara som, varför skulle det bli lättare nu?
Lika att rida ut denna stormen och stå med fanan högt när jag gjort det.
Även om jag vet att det kommer att komma ytterligare saker som kommer att försöka dränka mig igen.
Men av nån anledning så kravlar man tills man har huvudet ovanför vattenytan igen...
Är det en mänsklig instinkt man besitter??

Det får bli ett kortare inlägg så här idag.
Även om jag hade kunnat skriva ett milslångt inlägg om allt som har hänt.
Men det gör fortfarande för ont...

Kram på er därute





3 personer har kommenterat detta inlägg.



Saknar er!

Hej!

Ville bara kika in och tala om att jag lever....fortfarande =)
Men än har inte motivationen smygit sig riktigt tillbaka...
Jag har funderat på att återuppta bloggandet men än så länge är det bara en tanke!
Jag känner mig själv...
Börjar jag blogga igen så hänger det över mig då jag är ett kontrollfreak.
För har jag engång börjat blogga igen så är det svårt att bara strunta i det om jag inte orkar en dag...
Knäppt?
Ja jag vet =)

Men vill bara säga att jag saknar er alla jättemycket!
Massor av kramar!!




0 personer har kommenterat detta inlägg.



Tänker på er

Hej vänner!

Förlåt att jag inte orkat in och skriva något men det känns som om all luft gått ur mig och livet håller på att braka ihop!
Men vill bara komma in och önska er alla en fortsatt trevlig sommar!
Tänker på er!

Kram




10 personer har kommenterat detta inlägg.



Tidigare inlägg