Varför måste man välja mellan psyket och vikten???? Jag mår psykiskt dåligt. Har mått så här sedan 2013. Har varit heltidssjuksiven dec 2013-Jan 2015. Jobbade fram till sep 2015. Blev halvtidssjukskriven fram till nov 2015 då jag blev heltidssjukskriven igen. Det är jag fortfarande. Och dessa sista månader har varit fruktansvärda. jag har fått trillioner anti-depp mediciner utskrivna, allt för att jag ska börja må lite bättre. Blev remitterad till psykiatrin bara för att bli remitterad tillbaka till vårdcentralen igen efter bara ett besök på psykiatrin. Men när jag var till vårdcentralen i November och då jag bara grät hysteriskt så skickade min läkare ytterligare en remiss till psykiatrin. Denna gången gav det lite resultat. Nu klappade inte läkarna mig bara på axeln och sa "Men tänk vad stark du måste vara som gjort hela denna resa och står fortfarande på benen". Denna gången fick jag löfte om en kontaktperson på psykiatrin och bara efter någon vecka fick jag komma till henne första gången. Jenny som hon heter har nog blivit lite min räddning. Tillsammans satt vi ner över en telefonkonferans med överläkaren som gjorde en vårdplanering och gick igenom min medicinlista. Hon konstaterade att jag provat mediciner av alla dess slag och bytte ut min medicin till ytterligare nya mediciner. Jag började äta medicinerna men en av dem fick mig att inte alls må bra. Slutade med dem och berättade för Jenny hur jag kände inför dem. Jenny ville konsultera en lkare som var på plats den dagen.En pensionerad läkare som fortfarande jobbar två dagar i veckan här uppe i Kiruna på psykiatrin. Det var en slump att jag fick träffa Leif som han heter då han kom in till Jenny och ville veta lite om den medicinering jag tar nu och vad min diagnos var. Han trodde jag var bipolär med tanke på den medicin jag fått utskriven. När jag sa att så var inte fallet så ville han gå in och läsa på lite om mig i min journal. Han kom sedan tillbaka och sa att den ena medicinen jag själv slutade med ska jag absolut inte ta längre. Denna slump resulterade i ett läkarbesök hos samma läkare och det var det bästa som kunde hänt mig. För första gången kände jag att jag äntligen hittat en läakre som tog mig på allvar. Vi diskuterade både mitt mående och min viktuppgång som jag alltid drabbas av då jag äter alla dessa anti-depp. Han sa att det fanns andra mediciner men att han måste diskutera det med sina kollegor. Dom tyckte dockinte att någon medicinändring skulle göras då jag är så biverkningskänslig och en ytterligare medicin skulle inte vara till någon nytta. Denna medicinen beskrev Leif har fungerat bra på många vuxna kvinnor,men att medicinen egentligen är en medicin som används för vuxna med ADHD, i synnerhet på kvinnor. Vid nästa besök hos Jenny hade han lämnat en lapp att han vill att jag testar den nya medicinen och dessutom hade jag fått en remiss till utredningsteamet där man vill utreda ADHD som frågeställning. Jag trodde först att dom hade fått fnatt och var helt ute och cyklade. Men när jag googlade på kvinnor med ADHD som oftast fick diagnosen ADD så trillade bitarna lite på plats. Jag fick en AHA-upplevelse. Så här kunde det faktiskt vara! Jag kände igen otroligt mycket utifrån symptom vid denna diagnos. Å andra sidan uppfyller jag alla kriterier vid utbrändhet och depprission med. Jag gick hem från Jenny den dagen med nytt hopp i själ och hjärta! Kanske det finns en förklaring till varför jag mår så dåligt. Även om mina besvär inte blir bättre av att få en diagnos på papper så kan den diagnosen förklara mycket av vad som blir jobbigt och jag kan få ett annat stöd och medicinering för att klara min vardag. Den nya medicinen som han satte in heter voxra. Den kunde även ha den effekten att den avtrubbar signalerna till hjärnan som styr viljan att äta. Tyvärr så funkade den inte på mig vad gäller ätandet. Så där försvann det hoppet. Jag har alltid tröstätit och då sött i alla dess former. Och detta beteende har jag haft sen barndomen då den och min uppväxt inte heller har varit lättast alla ggr. Däremot kan jag känna att voxra kan ge mig den lillakicken att börja vilja göra saker! Jag är inte som en död likgiltig sill alla dygnets timmar. Däremot kan jag vilja för mycket och det kostar på senare på dagen. Då krashar jag och ångesten är ett faktum. Dock har jag inte lika mycket panikångestattacker under hela dagen som jag haft innan denna medicin. Men för att återkomma till inledningen av mitt inlägg... Jag behöver gå ner i vikt eftersom jag lider av mycket kraftig övervikt. När jag kämpar för att hålla mig till sund mat och inget sött så blir psyket flera ggr sämre då jag innan dämpat mycket med hjälp av mat och sötasaker. Och när jag börjar må så dåligt psykiskt så kan det sluta i katastrof. Liggandes på soffan skakandes av ångest, gråten i halsen och jag vill döda alla runtomkring mig. Om jag försöker lägga ner detta med vikten och istället försöker fokusera på mitt psykiska mående så mår jag betydligt mycket bättre och är mycket lugnare i kropp och själ... Tills paniken över vikten tar över igen! Om jag lägger ner allt vad banta heter så kan jag lätt smälla på mig 4 kilo på en vecka. Och många tänker att man kan väl vara rund och ändå glad. Men jag kan inte det. Jag mår så himla dåligt över min övervikt. Men nu är jag ändå i det läget att jag måste välja mellan min vikt eller mitt psykiska mående. Jag måste välja mellan pest eller kolera.... Ja fy bubblan. Livet är verkligen inte lätt. Men man får ta en dag i taget och göra det bästa av det. Nästa vecka fick jag oxå till mig att utredningsteamet kommer att kontakta mig för att ge mig en tid när vi kan starta utredning. Så det känns bra. I samma utredning kommer man se över om jag kan få ett bolltäcke utskrivet. Det ska vara bra mot ångestoch för att man ska sova bättre. Så nu går väl allting framåt iaf. Uppdatering kommer senare. Hoppas jag har ett gladare inlägg att bjuda på. På återseende =)