UTVÄRDERING

I morgon bitti ska vi till Sjukhuset och träffa Barnpsykologen Ingela.
Vi har varit till henne med våran son och gjort en utredning då man misstänker att han har någon bokstavskombination, typ ADHD eller så.
Det är en av de jobbigaste saker att utsätta ett barn för. Och sig själv.
Man klandrar sig själv i mycket.
Vad gör Jag för fel som förälder?
Varför mår mitt barn så dåligt?
Varför har han inga kamrater?
Varför känner han sig så ensam?
Varför har han så dåligt självförtroende?
Varför skriker han,säger fula ord och kastar saker jämt?
Varför är han ofta nedstämd,arg och ledsen?
Vad har jag gjort för FEL SOM FÖRÄLDER??

Samtidigt vet man ju att hans tankar säkert är ganska lika mina.
Varför ska jag dit?
Varför ska jag göra en utredning?
Är det något fel på mig?
Vad är det för fåniga tester?
Tror dom att jag är dum?
Varför har jag så få kamrater?
Varför händer alltid allting mig?

Och hur ska man förklara allt för en 12-åring?
Att man gör det för hans skull.
Att så småningom så blir allt det jobbiga till en förbättring.
Om han får medicin så kanske hela hans kropp kan varva ner och han kan få lugn.

För som det är nu så sover han knappt mellan varven.
Allt är ett enda virrvarr och han gör sig osams med allt och alla.
Han retar sina syskon i evigheter.
Han springer,skriker och låter.

Och samtidigt är han världens goaste unge.
Ett gott hjärta med känsla för vad som är rätt och fel.
Alltid snäll med de som är mindre.
Alltid den som är orolig för att djuren ska dö och lämna honom.
Det var hemskt när hans hamster och storasysters fågel dog.
Han kollar hundarna ideligen om dom sover för hårt och inte rör på sig =)

Hans relationer med kamrater är tuffa.
Tyvärr har ju dagens barn börjat använda "damp-unge" som skällsord.
Hur ska man då förklara för honom att han själv kanske har damp i en finare benämning,så som ADHD??
Inte konstigt att man känner att det är så oerhört svårt att utsätta honom för detta eller något annat barn.

Alla våra tre barn har särskilda behov men egentligen i liten utsträckning.
Läkarna är så klart övertygade om att det inte är någon slump då alla tre barnen har någon form av funktionshinder.
Att det är genetiskt är vi ganska överrens om.
men om det är ärftligt och ligger i släkten eller om det är mina och makens gener som tillsammans ställde till det,vet man inte.

Det finns ett gentest man kan ta men då måste hela familjen vara med på att testa sig och ta de prover som behövs.
Hur lätt är det när de flesta av oss är spruträdd och en del så till den grad så att man håller på att svimma?
Men man kan så klart göra det senare i livet.
Fast då gäller det att kunna tackla den biten och veta vad man ska göra av den information man får.
Vågar mina barn skaffa egna barn om risk för samma sak,föreligger?

Det är mycket att tänka på och det förvånar mig inte att man ibland bara är så trött,så trött....

Nu ska jag gå ner,krypa upp i soffan och se en film så fort maken kommer hem från bågskyttebanan.
Hoppas alla därute har en trevlig kväll.
Kram







Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback