Hej...

Ska göra ett försök att ta mig tillbaka och skriva lite blogg igen!
Jag är inte så säker på att orken och inspirationen kommer att hålla men det är ju å andra sidan ingen katastrof om det nu skulle bli så.

Anledningarna till att jag tappade just orken och motivationen är många och det har hunnit hända mycket i mitt liv!
Den stora grejen är väl att jag och maken har separerat!
Vi kunde helt enkelt inte fortsätta och vandra på den väg vi kämpat efter så länge.
Orsaken till separationen har oxå sina grunder men jag orkar inte ta dem nu.
Jag vet bara att just nu känns det lugnt.
I min själ.

Jag och barnen bor kvar i huset fram till sommaren.
Här i kiruna säljer man inte ett hus så där mitt i vintern bara.
Och det är mycket som ska fixas till här inne innan vi kan sälja för att slippa gå allt för mycket i förlust.

Det har kommit och gått människor i mitt liv under denna period som betytt otroligt mycket och det är tungt.
Men jag vet att jag klarar det!
Jag har rasat och mått så otroligt dåligt och jag har velat kasta in handduken många ggr!
Men jag har hittat mina egna sätt att skapa lugn och tro inför framtiden.
Vissa saker har varit drastiska!
Jag har sökt och till slut fann jag faktiskt något som gav mig en liten plattform att stå på och en tro på att jag kommer att klara detta även om det kommer att bli tungt så klart!

Men hela mitt liv har jag haft det tungt så det käns bara som, varför skulle det bli lättare nu?
Lika att rida ut denna stormen och stå med fanan högt när jag gjort det.
Även om jag vet att det kommer att komma ytterligare saker som kommer att försöka dränka mig igen.
Men av nån anledning så kravlar man tills man har huvudet ovanför vattenytan igen...
Är det en mänsklig instinkt man besitter??

Det får bli ett kortare inlägg så här idag.
Även om jag hade kunnat skriva ett milslångt inlägg om allt som har hänt.
Men det gör fortfarande för ont...

Kram på er därute