För varje gång man blir kallad dum, svinig,vidrig,rövhål osv, så dör en liten bit i en. Ord som sägs i stundens hetta men som aldrig går att ta tillbaka och dom sitter där djupt i hjärtat som en tagg. Är rädd för vad som händer när taggen blir för stor. Jag är sårad, ledsen och besviken men i andras ögon gör jag mig bara till ett offer. Jag vågar snart inte säga något och inte tycka något för att inte irritera någon och för att inte starta ett gräl som tar enorma proportioner tillslut. Att dessutom få höra att alla mina känslor, funderingar och vad jag tycker bara beror på mina PMS-besvär gör mig ännu mer ledsen och förbannad. Det är att dumförklara mig helt! Jag är inte dum. Jag är en människa med känslor som kämpar livet ur mig för att ta mig ur min deppression i en bit men jag börjar fundera om jag någonsin kommer att orka resa mig hel ur detta. Jag har inget stöd runtomkring mig. Bara om jag inte ifrågasätter någon annan. Och min känsla är att andra runt omkring mig bara tror att jag är slö och inte orkar arbeta och därför går hemma. Byt med mig bara i en vecka! Ta över min ångest, oro och tårar bara ett litet tag. Ta min onormala förlamande trötthet oxå så jag får sova lugnt och tryggt utan konstgjord sömn. Jag slänger snart in handduken för jag ser snart ingen utväg ur detta.