Är det min son som ska betala priset?
Jag har fällt en liten eller några tårar!
Jag vet inte vilket ben jag ska stå på helt enkelt!
Först och främst vill jag inte behöva ta dessa frågor med Barn-hab teamet eftersom varken jag eller maken känner det minsta lilla förtroende för dem.
Dom känns inte som ett stöd utan mer som en myndighet.
Som ska styra och ställa och tycka!
Och det viktigast är tydligen att barnet ska klara skolgången,uppfylla en liten gnutta "lyckat fall" statistik och det till vilket pris som helst!
Och deras lösningar där vi behöver stöd är att kolla upp att sonen har dålig balans och så beställer man honom en vippbräda så han kan stå hemma i vardagsrummet och träna!
Och det är ju helt enkelt fantastiskt för i samma takt som hans balans blir bättre så kommer skolan och den situationen självklart att bli lättare!
Vi tackar för brädan!
Men sen då??
När brädan tippat över och fått slagsida????
Vad hittar man på då?
Jag vet att alla barn upp till 16 års ålder har skolplikt och att det är varje skolas skyldighet att se till att barnet om möjligt kommer till skolan och går ut med i varje fall godkänt i varje ämne!
Men i vissa fall så undrar man vilket pris barnet ska betala.
Om min son ska flyttas till "sär-skolan" så kanske han förlorar en hel del av det han sitter på idag.
Vi har fått kämpa hårt för att få honom att ta med mat till skolan så att han får mat i magen varje dag.
Det tog ca 4 år att få honom att äta bland folk igen.
Vi har jobbat på i ett år för att få honom att gå hem från skolan!
Och han har klarat det och gör det fortfarande.
Han är van vid vägen och han kan gå in och handla själv efter skolan om så bara päronfil för han känner sig säkert stor och duktig!
Han kan ta cykeln och cykla upp till affären själv och köpa något smått och roa sig lite på egen hand!
Han törs, vilket är det viktigaste av allt,lämna hemmet och gatan och göra saker på egen hand!
Så vi säger att han börjar på Sär-skolan...
Han kan inte ta sig till och från skolan själv utan det blir skolskjuts för hans del.
Han tappar de kompisar han har i klassen nu.
han tappar sin trygghet, de barn han gått tillsammans med i 6 år nu.
Han kanske inte klarar av att äta i en ny miljö, i ny matsal med nya barn och lärarare.
Han kanske inte alls känner att han passar in bland de andra barnen på Sär-skolan då vi inte vet vilka funktionshinder dom sitter på.
Han kanske inte känner sån samhörighet så att han får nya kamrater på denna skola och i denna klass.
Och hur går det sedan när de andra barnen börjar på samma skola men i en "vanlig" klass?
Jag kan med största sannolikhet säga att sonen kommer att bli retat för att han får gå i en sär-skola och att han inte klarade av att gå i en vanlig klass!
Hur blir det när han träffar på dessa gamla klasskamrater tex på affären eller när han är ute och cyklar?
Blir han kanske utsatt och retad då?
Hur slutar det då?
Jo med att han kanske inte alls vågar gå utanför hemmets väggar utan man stannar inne i tryggheten.
Dessa barn väljer ofta tryggheten hemma och blir ju ofta på det sättet hemmasittare men oftast mår dom väldigt bra av det under några år.
Och allt detta för att han har skolplikt och barn-hab teamet vill ju gärna se att sonen blir en av dom som höjer statistiken där man faktiskt lyckats få honom att genomgå ekolan.
Men sen då?
Mår han bättre av att ha lyckats genomföra skolan eller hade han mått bättre av att bibehålla de sista självständigheterna han har och de sista sociala förmågorna?
Vad klarar man sig längst på här i livet?
Att sitta med ett papper som bevisar att man klarat av sina ämnen i skolan eller att sitta med en social förmåga i stället??
Att ha lärt sig det sociala samspelet med barn och vuxna men i sin egen takt och med en risk för att kanske inte klara den biten och kanske få hemundervisning i stället?
Hur tänker man och resonerar man när man sitter i ett barn-hab team?
Sen vet vi ju att om Sonen fortsätter i denna klassen så finns det ju en stor risk för att han kommer att börja vara borta mer från skolan.
Han kommer kanske inte alls klara av att flytta upp till den andra skolan och genomgå högstadiet.
Gymnasiet kommer han kanske aldrig att gå.
Men min fundering är hur det kommer att sluta även om dom får honom att gå högstadiet på sär-skolan nu?
Förändrar det hans framtid på något större sätt?
Han kanske fortfarande kommer att behöva en anpassad arbetsplats och kanske aldrig klarar av att vara i större grupper.
Kanske aldrig kommer att kunna äta ute bland folk.
Kanske alltid kommer ha lika jobbigt i sociala sammanhang men visst ja!
Han har ju iaf sina betyg och bevis på att han gått ut skolan!
Men ska man då som vuxen svika honom nu och ta honom ur den bubblan att han faktiskt är som alla andra barn han lärt känna under dessa 6 år?
Ska man säga att du har det för svårt så att vi måste flytta dig till en sär-skoa där det går barn med olika bekymmer.
Barn med både osynliga men också med synliga handikapp!
Ska man ta bort den tillvaro han faktiskt känner till?
För jag tror inte att det spelar någon roll om vi flyttar på honom.
Jag är inte så säker på att han kommer att fixa denna skolgång ändå!
Och vad har vi då uppnått?
Jag vet att detta låter rörigt och att jag tänker myket med hjärtat i stället för med hjärnan.
Men om risken för samma utgång föreligger så använder jag hellre hjärtat och ser till vad jag tror han mår bäst av rent själsligt just nu iaf!
Skolstatistiken för lyckade barn kan dom höja med hjälp av någon annan!
Jag vill att min son ska känna att han är som alla andra barn och om det blir kämpigt så vill jag åtminstone ge honom en chans!
Ha en bra kväll och natt mina vänner!
Kram på er!
Jag får bara ont i hjärtat av det här. Det är så jag vill gråta, och jag gråter inte.
Går det att få hemndurvisning? Kan inte det få vara nog? Att han behåller sitt självförtroende och fixar det han gör i sin vardag och omgivning? Kan de/nån/vem det nu är, tvinga honom til särskolan?
Eländes, elände. Jag gråter med dig.
LÄser ditt inlägg imorogn ja måste sova nu.... men ja förstår din vånda att behöva byta... å vad ja förstår är de svårt att få iväg honom som det är nu eller är de andra sonen?? Ja lider verkligen med dig hur fan ska man göra??? Ja tycker man ska se till barnets vilja och behov å inte va de alltid tycker på dessa instanser. De måste bli mera flexibla... dessa barn blir fler å fler å det kanske är dax med lite andra synsätt och skolformer.
Detta med drömmen.... man undrar ju va de symboliserar.... fan att ja tappat bort den kontakten ja hade... måste sova å hoppas ja drömmer söta drömmar... men återkommer va så säker... //Tess
Funderar oenkligen på VAD inom särskolan som skulle göra att han känner sig motiverad och säker på sig själv och tack vare det skulle gå till skolan! Kan man på något sätt konkretisera vad som skulle kunna bli bättre?
Att efter 6 års skolgång föreslå det här bytet, med allt vad det innebär är helt sanslöst. Ja, det säger egentligen mer om skolan än om pojken.
Det jag har hört refererat om ett annat HAB-team, på annat håll i landet, är att de fokuserar mer på vad barnet inte kan, än vad det egentligen kan och faktiskt kan utveckla. De skall ju fungera som ett stöd i barnents utveckling - inte som en begränsande broms!
Kramar till dig vännen!
Gå på vad ERT hjärta säger, dvs låt honom gå kvar.
Du skriver:
Sen vet vi ju att om Sonen fortsätter i denna klassen så finns det ju en stor risk för att han kommer att börja vara borta mer från skolan.
Och då funderade jag: menar man (Hab)att han automatsikt skulle gå till sär skolan om han inte går till skolan idag? Varför menar de att han inte går till skolan idag?
han låter trygg i sin nuvarande skola och ändå är det så här, varför skulle han då börja gå om han flyttas?
Vad har de för råd för att han INTE går till skolan? Ert problem är ju just nu att han inte går till skolan, att ni inte får dit honom.
Jag log när jag läste om balansen. På min förskola/skola jobbar vi aktivt med motoriken. Vi observerar barnen varje termin och sätter in olika övningar om de svårigheter. Har man tex svårt med balansen så börjar man inte träna just balansen, för det är annat som ligger bakom. Oftast är det grovmotoriken, tex krypa, åla, hoppa osv.
Vi bygger underifrån för att nå resultat vilket gör att barnen känner sig nöjda med sig själva.
Jag har alltid hävdat, när det g'ller min kamp för min son, att han måste ha självkänsla och självförtroende kvar. Hans mående är viktigare än skolan, skolan finns kvar i alla möjliga format. Er son är inte "som normen" vem vet hur hans framtid ser ut? Men ta inte från honom trygghet och självkänsla.
Själv gick jag ut skolan med icke roliga betyg, kände mig dum och ointelligent, skulle aldrig klara högskolan. Nu står jag här med lärarexamen... så skola och kunskap kan man ta igen om man vill/behöver.
Jag tror egentligen att du redan valt, att du redan vet...... du (ni) känner er son bäst!
kram
Hemundervisning?
Kan man tvinga faktiskt tvingas till särskola?
Jag HOPPAS det reder upp sej, VERKLIGEN!!!
Jag håller tummarna!!
Men är L ens borta så ofta från skolan? Ni kanske kan prata med honom om att om han inte går dit så kanske han måste byta till en annan skola.
Hemundervisning kanske inte heller är det optimala, för då förlorar han ju det sociala.
Ang. särskolan... så beror det ju på vilka som går där. Han kan ju känna sig tryggare där, att han inte tvingas till en massa och kanske får likasinnade kompisar. Men som du säger får han kanske det jobbigt med andra barn, som inte går i sär klassen. Många retar nog tyvärr de som går där. Och om barnen som går där är helt olik L, så kommer han nog inte trivas.
Men visst är det erat val om han ska börja där?
Om det fungerar att han går till skolan nu är väl det bästa att han får vara kvar. Det är så knäppt att allt har med pengar att göra. David i Carros klass du vet, han fick ju gå med dom och hade en assistent (från skolan) med sig. Dock var han ganska ensam på fritiden så han hade nog haft det bättre i sär skola. Men L har ju kompisar.
Ni får försöka få ut honom så mkt som möjligt på helgerna osv för även om han är nöjd med att sitta hemma ensam nu kanske det ändå är viktigt att behålla det sociala. Men han är väl ute med kompisar? Så han har väl det ganska bra där han är nu?
Hur har din dag varit? Grunnar och grubblar du bara eller kan du fokusera på annat? Hur fungerar det med hemundervisning? Är det ni som för göra delar eller får ni hem en lärare som kommer hem? Vem kan besluta om sånt?
Tänker på dig.
Kram.
Ja, ni står inför svåra beslut och ni är förstås de som är bäst lämpade att ta dem. Ni som känner sonen bäst.
Jag kan tänka mig att det känns som om hur ni än gör så blir det fel... Men man kan ju vända på det.... hur ni än gör så blir det rätt. Ni tar ju det beslut ni tror är bäst för honom just då. När ni sitter där med facit om 5-10 år så vet ni bara hur den väg blev som ni valde... Den andra vägen är okänd. Med andra ord jag är helt säker på att ni som föräldar väljer "rätt väg" för honom.
