Jag tänkte på en sak när jag just hade publicerat mitt förra inlägg...
Hur det kan komma sig att hur mycket man än kämpar i motvind och uppförsbacke så fortsätter man dra in luft i lungorna när man kommer upp över vattenytan för att klara en tur under vattnet igen.

Hur kan det komma sig att människan faktiskt fortsätter göra det?
Jag har ju en orsak och det är ju bla mina barn.
Men annars då?
Varför fortsätter man kämpa trots att allt bara är så nedrans tungt??
Varför släpper man inte bara taget och låter allt runtomkring en rasa och man tänker att låt det som sker,ske??
Men det är kanske som med tvätten och städningen här hemma...
Om man inte tar itu med tvätten några ggr per vecka så orkar man sig inte igenom högen som bildats.
Städar man inte är dammråttorna stora som hundar.
Diskar man inte har man inga tallrikar att äta på tillslut...

Kanske det är så det funkar vad gäller livet med.
Tar man sig inte igenom det varje dag och gör det bästa av situationen så kanske man inte orkar med det om en vecka, om en månad...
Då har problemen blivit så stora så orken finns inte.

Jag har fått, hur ont det än gör försöka att stänga ute de männsikor som bara tar och inget ger.
Hur mycket jag än tycker om den människan och bryr mig om densamme så måste jag försöka att fortsätta mitt liv utan den personen.
Det var som nån skrev " They say it takes a minute to find a special person, an hour to appreciate them, a day to love them but an entire life to forget them"
Så mycket sanning ligger i dom orden.
Och trots att man inte slutar älska dem och aldrig kommer att glömma bort dem kanske man måste stuva undan just dom människorna längst in i sitt hjärta och bara ta fram dem som ett fint och vackert minne någon gång då och då när saknaden blir för stor??

Såååå, nu har jag kommit igångoch börjat med mitt vanliga dravvlande....IGEN!! ;)

Kram