Livet är underligt
Kom och tänka på en sak idag...
Hur underligt saker och ting kan vara...
Det är nu i Oktober 5 år sedan min far dog.
Han dog av de skador han åsamkat sig själv genom sitt missbruk.
För en 8 år sedan kanske så ramlade han el blev knuffad
ner från en balkong på 3 våningen.
Han blev förlamad från midjan och neråt.
Han levde sedan många år tillbaka med en lika grov missbrukare
som han själv var.
Varför dom valde att flytta tillbaka till Kiruna efter 25 övergår mitt
förstånd helt.
Han var härifrån men har levt sitt eget liv nere i Stockholm i alla år!
Då allt gick över styr så trodde dom nog att lösningen var att flytta
upp till lilla Kiruna...
Men det går inte att fly från sig själv!
Och droger hittar man tom med här ;)
Men iaf...
Pga av att han missbrukade och var förlamad och satt i rullstol så
drog han på sig ett enormt sittsår.
Och pga av att han var förlamad och missbrukade så slutade hans
tarmar att fungera.
Så dom var tvungen att operera in en stomi,men dom fick det ändå inte
att fungera.
Så av dessa åkommor vart han väldigt dålig och dom var tvungen att sätta
honom i respirator.
Men då inte stomin och tarmarna fungerade så kunde dom inte lägga honom
på mage för att läka hans sår!
Och då såret gjorde honom riktigt sjuk så hade dom inget annat alternativ än att
låta honom gå bort!
Just över 50 år var han då.
Jag hade som sagt var ingen kontakt med honom förutom att han ringde då och då.
Han fick bara chansen att träffa ett av sina tre barnbarn.
Men iaf...
Jag var upp på sjukhuset 2 ggr innan han dog då han låg i respirator och var nersövd.
Min faster som jag träffat en gång kom upp och jag höll henne sällskap där.
Han vaknade till som hastigast då dom försökte ta honom ur sömnen.
Då kände han igen mig och tårarna rann ner för hans kinder och han försökte
sträcka armarna mot mig.
Kramade om honom och det var sista gången jag såg honom vaken.
Han levde inte många dagar till.
Faster åkte hem och Narkosläkaren ringde och ville att jag skulle komma upp.
Han ville ha tillstånd att börja avveckla.
Och då det inte fanns hopp så var det bara att ge det tillståndet.
Samma kväll tog dom honom ur respiratorn.
Dom ringde och talade om att han började vakna till och andades ganska bra själv.
Lite senare den kvällen ringde en sköterska.
Hon lät en aningen förvånad själv men sa att min far blivit såpass pigg och andades
bra och ville att dom skulle ringa upp mig så att han fick prata med mig!
Han fick luren och det kändes konstigt!
Konstigt att prata med en man visste inte skulle klara sig många dagar till.
Konstigt att prata med en man aldrig trodde skulle kunna prata mer.
Men iaf grät han och talade om för mig hur mycket han älskade mig och alltid
hade gjort trots att han inte funnits där.
och han talade om att han älskade sina barnbarn.
Och till sist bad han mig förlåta honom för allt han gjort!
Jag förlät honom, men kunde inte förmå mig att säga att jag älskade honom
då jag faktiskt inte kände honom.
Men jag ville verkligen att han skulle veta att jag förlät honom!
Jag la på luren och grät...
Grät över nått jag aldrig haft och över att allt vart så definitivt!
Hans sambo som kommit upp från ett behandlingshem tillsammans med
en vårdare avvek just den kvällen!
Så hon hant aldrig tala med honom och ta farväl =(
Det tycker jag är tragiskt för jag vet att hon älskade honom innerligt!
Dagen därpå ringde dom och talade om att han blivit mycket sämre och
blivit medvetslös.
Jag skulle gå med barnen på bio den dagen kl 13.
Minns att det var tecknade Karlsson på taket.
Då ringde dom och sa att dom tror inte han överlever dagen.
Jag frågade om jag hann gå på bio med barnen först och det trodde dom.
Lämnade av barnen hemma efter bion och åkte upp!
Hans sambo hade återvänt som tur var för jag vet att han hade velat ha henne
vid sin sida.
Runt 19 på kvällen dog han...
Det jag egentligen ville komma till var att det är otroligt att trots hans tillstånd och
att han legat i respirator, att han vaknade upp och vart så pigg så att han orkade
ringa mig och be om förlåtelse och själv få förlåtelse!
Det var som om det var det sista han behövde för att kunna vandra vidare.
Än idag lider jag över att han inte fick ta farväl av sin sambo som var hans allt!
Men det hjälps ju inte!
Hoppas ni har en bra dag mina vänner!
Tusen kramar!
Hej vännen!
Med tårfyllda ögon har jag läst din starka berättelse! Visst undrar man ibland var kraften kommer från som styr och gör sån´t här möjligt!
Kramar
Ett tufft liv, både för dig och för honom! Skönt att du och han fick den stunden att på något vis göra ett avslut..
Jag var vaken till halv fyra i morse så ikväll blir det soffan och Sex & the City-filmen!
Ha en skön helg!
Usch... vilken berättelse. Döden är sorglig, kommer aldrig rätt..blir aldrig "rätt"....
Förstår dina känslor... otroligt väl förstår jag!!!
En stor bamsekram till dig!!!!
Du är en av dom nominerade till veckans blogg hos mig. Du har blivit nominerad av Jayne=)
På Onsdag får du veta om det är just din blogg som vann Veckans blogg.
snygg header!
vad fint skrivet :)
Jag kommer ihåg när min morbror dog för 8-9 år sen, han dog pga drogmissbruk, han var ofta på behandlingshem och satt till slut i fängelset för han snodde så mycket pengar för att få tag i droger. Men han slutade i 3 dagar och sen stannade hans hjärta när han var ute och gick med sin flickvän. Min mamma läste hans dagbok och då skrev han förlåt till alla som han älskar osv. Han dog när han var 28 år.
sv: tack så mycket :)
Jag tror (och inte nu bara jag utan detta har jag fått från Elizabeth Kübler Ross, auktoritet när det gäller döendets psykologi), att man har en viss kontroll över sin död, att man även i döendet har att lära om sig själv både som döende individ, men också som anhörig.
Kanske hade din pappa större anledning att be dig om föråtelse än att be sambon om det/ta farväl. Det gjorde det nog lättare för honom att släppa taget.
Ja du... min pappa dog för tre år sedan. Han var alltid min "idol", jag var pappas flicka. När min mamma dog när jag var 16 år så fanns bara pappa kvar till oss alla tre döttrar.
Jag känd emig ofta övergiven, jag var den starka av oss döttrar , då, och jag kan tänka mig att pappa tyckte att jag klarade mig bra så... Min storasyster behövd emycket stöd, min lillasyster vara bara 7 år.
Jag saknade min pappa enormt mycket, men kom liksom aldrig för mig att säga detta.. vilket grämer mig.
Men när han låg där på sjukhuset och var död... då kändes det som.. han hela tiden funnits för mig, han visste ju att jag skulle klara mig.. Ja dte kändes som om det var DET han sa.
Idag när jag behöver kraft så "ber" jag till pappa...
Min yngste son säger att han tror att morfar ibland är i huset, han kan ibland hör hur honom säga "jaha ja"...
Att vara vuxen och stå utan föräldrar...gör att jag känner mig liten.
Kram på dej
Sv: Ja precis, allting går så fort och man hinner inte riktigt att tänka. Jag var så liten när min morbror dog men jag kommer ihåg han, men jag träffade han jätte sällan och det varade kanske i 10 min, men han bodde jätte nära oss. Men sen nu i efterhand kommer man på varför jag aldrig fick riktigt träffa honom och det var för drogerna...
Det är svårt att förlåta folk. Ha en bra dag :) Kram
