På tal om förlossningar så kom jag på hur synd det
är om karlarna egentligen.
Varnar känsliga läsare för att detta inlägg kommer innehålla
äckliga scener...  ;)
Skojar bara ;)

Första förlossningen var lugn!
Jättelugn...
För jag fick värkar på Lördag kväll och först tidigt på Måndag
morgon kom min lillpiga till världen.
Och då hade jag tjurat länge för att jag var så rädd ;)
Petidinsprutan som skulle hjälpa mot värkarna hjälpte inte
dugg då dom var tvungna att spräcka hinnan!
Och då hade jag ont som tusan.
Lustgasen fick mig att kräkas så den vågade jag inte använda mer.
Maken suckade tillslut och bad mig kämpa lite och hjälpa
till att trycka lite!
Bad honom trycka själv och sluta tjata.
Då ska tilläggas att jag var 19 år och fortfarande hade lite
"Jag gör som jag vill" i mig...hihi....

Andra förlossningen var det värsta jag varit med om!
Första förlossningen vet man ju inte vad man ska gå igenom!
Det vet man ju dessvärre med den andra ;)
När det första värkarna kom igång så svor jag för mig själv!
Då kom jag ihåg hur jädrans ont det gjorde!
Maken for runt och vaktade mig när jag vankade i korridoren
och försökte hjälpa mig genom att massera och stryka mig ovan-
för svanken!
Det hjälpte ett tag men tillslut vart det större plåga.
Så jag väste åt honom att låta bli och talade om för honom att om
JAG NÅGONSIN igen talar om att skaffa barn så ska han påminna
mig om hur jäkla ont det gör!!

Det var en rätt utdragen förlossning och dom kopplade på elektroder
på bebisens huvud för att kolla hjärtljuden.
Då dom försvann vart det bråttom.
Dom drog in mig i förlossnings-salen och ringde efter läkaren.
Jag var så rädd!
Det enda jag tänkte var att nu dör barnet!
Jag hörde dom prata om att göra i ordning allt så att läkaren kan ta
ut honom med sugklocka!
Vet inte varför jag vart så rädd för det men jag tänkte att nu får det bära
eller brista!
Och jag tackar gud att barnmorskan stod i fotänden av sängen!
För vid nästa krystvärk så tog jag först ett djupt andetag, sen pressade
jag allt vad jag kunde.
Och pga av smärtan och för att få kraft så skrek jag allt vad jag kunde.
Maken var helt chockad och bad mig sluta skrika!
Ut sprättade ungen som en raket och barnmorskan stod där lika chockad
med en bebis i famnen.
Samtidigt kommer läkaren in,tittade på mig och de andra och log och sa
-Ja här behövdes det ju ingen hjälp!
Maken var alldeles blek och jag hade glömt bort honom och att han hunnit
följa allting objektivt.
Själv är man så omtöcknad.

Nå, tillslut fick vi komma in på det andra rummet vi varit på innan.
Dom kom med vårat fika och den fina sängen åt bebisen med den blå
sänghimlen på...
Tittade ner på bebisen men kände ingen större lycka.
Jag ringde till mamma och talade om att det var klart och att det vart
en liten gosse.
Hon grattade mig och jag....Jag bara grät!
men gumman sa hon,varför gråter du? Allt gick ju bra!
Ja jag vet sa jag men kunde inte förklara varför jag bara ville gråta!
Och jag hade så ont!
Barnmorskan kollade på mig,klämde på magen och frågade om det
kändes konstigt!
Nej svarade jag och väntade bara på att få mina starka värktabletter
som hon lovat mig!!
Jag fick dem och hon sa att om det är nått så ska jag ringa på klockan
direkt så kommer hon!
Jaja,säger jag och vi fortsätter fika!
Mitt i allt stönar jag till och tar mig för magen!
Jag säger åt gubben att han måste ringa efter barnmorskan NU!!
För jag har fått nya krystvärkar kvider jag fram...
Jag trodde allvarligt, trots att moderkaka och allt tagits ut, att det var
ett till barn på gång ;)

Barnmorskan kommer in,tittar på mig och säger...
-Jag förstod det!!!!
Sen tittar hon på micke och säger!
-Du får ta hand om barnet,hon blöder fortfarande i livmodern och
hon måste kanske upp på operation.
Sen drar dom ut sängen,drar in mig i förlossnings-salen och lämnar
Micke ensam med lillgossen och han fattar ingenting!
Dom ringer efter läkaren och flyttar över mig på britsen.
Jag har så ont!
Den enda bedövning dom hinner ge mig är lustgas.
men jag var livrädd för den sen innan då jag mådde så illa men dom
höll i mina armar och tvingade i mig det!
När dom tog bort masken så sa jag att nu kan ni göra vad ni vill för
nu svimmar jag!
Allt vart grått och dom tippade sängen så att jag låg med fötterna i
luften.
Kom tillbaka till sans igen och läkaren kommer in.
Hon känner lite på min mage och säger sen.
-Dom kommer att hålla i dig och detta kommer att göra lite ont...

Så tog den galna läkaren Eva och körde in hela handen i min liv-moder!
Och det hade gått så lång tid efter förlossningen så det hade börjat
ömma ordentligt därnere!
Och jag skrek för jag trodde allvarligt att jag skulle dö!
Jag hade inte slutat blöda för dom hade inte fått livmoderna att dra ihop
sig och blodet hade koagulerat.
Den proppen drog hon ut och blodet bara sprutade ut!
Dom två som stod och höll i mina ben för att jag skulle vara still var
alldeles prickiga över sina kläder!
Och det enda jag sa var...
-Åååå,vad skönt! Nu släppte det!
Värken och krystvärkarna var som bortblåst!
Och hela min kropp bara slappnade av.
Läkaren strök mig över kinden och bad om förlåtelse, men att hon var
tvungen för att det var bråttom!
Men jag var bara så lycklig över att värken var borta så jag struntade
i vilket!
Dom satte dropp så att livmodern skulle dra ihop sig och jag fick åka
tillbaka in på mitt rum.

Där satt Micke och skakade och var så rädd så han mådde illa.
Ingen förklaring hade han fått och det enda han hade hört var när jag
skrek som besatt inne i salen.
Han hade börjat inbilla sig både det ena och det andra.
och där satt han ensam med en nyfödd unge som varken var vägd,måttad
eller badad.
Så jag trodde han skulle svimma när jag kom tillbaka!
Jag kunde inte förstå riktigt för nu var ju jag lycklig och mådde ju hur
bra som helst!
Han däremot som varit vid medvetande hela tiden mådde inte lika bra!

Då först kom lyckan tillbaka och jag var glad över min lillgosse!
Tänk att kroppen kan ställa till det så!

Micke fick jag skicka hem ett tag för jag trodde att han skulle avlida
där på sjukhuset!
han åkte hem till våran dotter och till min mamma och pustade ut ett tag.
Sen kom dom tillbaka.
Jag blev kvar ganska många dagar då jag inte fick stiga upp dom två första
dagarna och dom var tvungen att få upp blodvärdet.
Micke han var så rastlös och otålig varje stund han var hos mig på sjukhuset
men jag förstod senare att det var ren ångest!

Så vart jag med barn en tredje gång...
Då Lilleman bara var 10 månader och förlossningen fanns färskt i minnet
så grät jag av ångest lika mycket som jag var glad.
Men jag visst allvarligt inte om jag skulle våga gå igenom en till förlossning
och jag övervägde att göra en abort även om vi planerat barnet.
Men jag hade inte räknat med att få sådan stark ångest och inte räknat
med att jag skulle vara så rädd!
Och det krävdes många samtal med både läkare och barnmorska innan jag
kände att jag var beredd på att gå igenom en till graviditet.
Och när det var dags att föda,ja då fanns inga andra val ;)

Den förlossningen gick däremot snabbt!
Vi åkte in 7.30 och 10.10 var han född!
Men det var nog Mickes livs värsta pärs!
Han vandrade in och ut från rummet!
Jag vågade använda lustgas den gången och frågade om han också behövde
lite då han var vit i ansiktet.
han bara skakade på huvudet och gick ut en stund.
När jag hade som värst krystvärkar och hade ont så höll han på att tuppa av!
Barnmorskan frågade Micke hur det var och om han inte skulle lägga sig ner!
Hur är det med honom, råmade jag fram!!!!
Hur är det med MIG stönade jag och började gapskratta!!!!
Det är ju jag som föder!
Alla bara skrattade och micke fick gå ut en stund igen!
Jag kände att barnet var på G och var inte säker på att Micke skulle hinna in
igen,men jag tänkte att det må väl vara hänt.
Bättre det än att han svimmar!
men han hant tillbaka just innan lillis ploppade ut!
Men han klarade inte av att klippa navelsträng eller nått.
han bara pustade ut över att allt gick bra!
Och jag hade fått dropp redan innan denna gång så det var ingen risk att
jag skulle ligga och blöda.

Men den gången sa Micke åt mig på skarpen att det blir INGA FLER BARN!
Och om jag ska ha fler så får jag räkna med att föda dem ensam!
Men det blev inga fler för jag kände nog också att jag hade gjort mitt!

Och allt detta kom jag och tänka på då jag skulle köpa en jacka åt min
stora gosse som föddes lång och spinkig och som höll på att skrämma
livet ur både mamma och pappa men mest pappa då ;)

Kram!