Vart tar åren vägen?
Jag hinner inte med!
Äldsta grabben åkte igår kväll till en kompis där han skulle
sova över.
Jag sa åt honom att han kan åtminstone ringa och säga god natt
innan han somnar men han svarade bara
*Men hej då!!!*
Inte fick jag något telefonsamtal!
Vid lunchtid idag skrev jag ett sms och frågade om det hade gått bra att
sova borta men inte fick jag något svar...
Ringde upp och i andra ändan hör man bara...
*Vad vill du?*
Vi pratade en liten stund men han hade så bråttom att avsluta.
Maken kom hem från sporthallen dit dom fört kylskåpet som skulle
fraktas på plats och frågade vad Crille gjorde där uppe??
Ja sa jag,jag har ingen aning!
Frågade du inte vad han gjorde där?
Nä svarar gubben, han frågade bara mig vad JAG gjorde där och
sen sprang han iväg!
Ringde ett sista samtal för att få veta vart han var...
*Vi är hos Melina*
Men frågade jag,är du inte hungrig och har du ätit något??
I bakgrunden hör man ett massa rassel och och oljud...
*Nä, men vi ska just äta*
Min älskade 12 åring håller på att växa ifrån mig och jag har snart
inte sett honom på ett dygn!!
Men det är ju bra att tjejerna fixar mat åt dom iaf ;)
Nå två av barnen är iaf hemma med mammsen ;)
Nu är både skinkan och knäcken klar!
Knäcken vart perfekt!!
Nu vidare mot griljering och så måste jag få gubben att komma och
skala lite potatis som ska kokas.
Men han är inte så samarbetsvillig idag!!
Ha en bra kväll!
Kram
Ja, åren går fort, men som väl så har varje ålder sin tjusning. Glädjeämnena i kontakten mellan barn o vuxna förändras. Tonårstiden är förstås den tid som är förknippad med mest oro. Där är ni snart... men ibland går de ganska smärtfritt förbi...
Jomen! Och snart nog blir det "jag sover över hos en kompis. Hon heter...". Mmmm. Vad ska man säga? Hellre vet jag än förstår att de trasslar in sig i en massa lögner. Men äldsta sonen blir nu 18 i år. HERREGUD!!!! 18!?!?!?! Det kan inte vara sant!!!!
Håller med Mia i hennes kloka kommentar.
Låter himla gott med perfekt knäck
måste jag säga!
Kram
Ja du.... jag kan bara hålla med dej.
Tänk när barnen var små så längtade man (jag) efter lite barnfri tid... NU längtar man efter barntid... märkligt va??!!!
Men samtidigt vill jag ju att de ska få utvecklas och ha kul... så man måste liksom släppa taget...det är väl då de kommer tillbaka... så småningom..
Mina kommer lite då och då... för att umgås... men jag kan sakna de där kramstunderna... mmmm...Får kramas med maken istället.
Ååå, jag känner igen det där..
Min minsta är tolv och hon blir bara rastlös hemma med mamma, det ska hända något hela tiden..
